”Hej, jag heter Adam. Jo, det är så här, att du och jag är nog syskon”.
Jag stod ute i trädgården med telefonluren i handen. Gräsmattan var så där smaragdgrön som den bara blir efter noggrant avvägd gödsling, lyckosam vattning och fintrimmad klippning varje vecka. Den stora rhododendronbuskens fina vita blombollar såg ut att vilja explodera när som helst och i den höga björken hade skatorna byggt upp sitt bo igen och satt nu och hånskrattade åt mig från sitt trygga näste.
Vi ska skriva för att det är människans natur att skriva.
Vi ska skriva eftersom människor är andliga varelser och skrivandet är en kraftfull form av bön och meditation, som förbinder oss såväl med våra egna insikter som med en högre och djupare nivå av inre vägledning.
Vi ska skriva, för att skrivandet skänker klarhet och passion åt själva konsten att leva.
Vi ska skriva för att skrivandet är bra för våra själar.
Vi ska skriva för att skrivandet ger oss ett råmaterial att arbeta med, en upptrampad stig i den värld vi lever i.
Vi ska framförallt skriva för att vi är skrivare, oavsett om vi kallar oss det eller inte. Rätten att skriva är en förstfödslorätt, en andlig hemgift som ger oss nycklarna till kungariket. Högre makter talar till oss genom vårt skrivande. Kalla dem för vad du vill: Inspiration, Musorna, Änglar, Gud, Magkänslor, Intuition, Vägledning eller helt enkelt en god berättelse – vad du än kallar dem för, så förbinder de oss med något som är större än oss själva, något som låter oss leva med större livskraft och optimism.